jagochliten.

Milo har hunnit fylla 3 månader (och någon elle ett par veckor vid det här laget). Han är för det mesta en kolugn liten parvel.
Han nöjer sig med att spendera dagarna i babysittern och titta på när Alexander busar.
Utöver det bubblar han mest med munnen, pratar med den som vill lyssna, kramar sin elefant och övar på att skratta.
Alexander däremot är sin lillebrors motpol.
Aktiv är bara förnamnet.
Kl 06.00 hör man honom komma springandes/klampandes från sitt rum. Han ställer sig brevid mig och säger "Mamma, UPP O OPPPA!!".
Jag kan inte förstå hur man kan vakna och efter 30 sek, för mer än så tar det inte att springa säng till säng, ändå vara så pigg att man nästan misstänker att han varit och tagit ett gäng redbull på vägen.
Efter man gett upp det lilla hoppet man hade om att han faktiskt inte kommer somna om är det bara att stiga upp, och tätt följt av det höra denna lilla pratkvarn babbla om precis ALLT hela dagen lång.
Man kan numera ha långa konversationer med honom. Helt underbart. Vi pratar mycket om vad som har hänt, vad vi har gjort och vad som ska hända och jag blir lika förvånad varje gång han berättar om vad han har varit med om. Att han kommer ihåg. Att han kopplar!
Världens mest naturliga sak: Utveckling. Ändå blir man så förvånad och så stolt.
Men det är väl så det är när man är mamma.



Här är dom, världens finaste!

Jag älskar sötsaker. Så mycket att dom på ett eller annat sätt säkerligen blir min död.
Igår testade jag att baka den så omtalade fondanten, en "svår" dessert... Den var tydligen svår. För min fondant visade sig vara en simpel muffin.
Jaja, hur som helst så provade jag idag igen. Denna gång med ett nytt recept, och med insikten att 7 min ÄR 7 min inte 12 min oavsett hur ofärdig fondanten än ser ut ;)






Fondanten var egentligen inge svår alls att göra. Jag misstänker att det "svåra" är att få ur fondanten ur formen så man kan ha ett finare upplägg. Men jag vågade mig inte riktigt på det. Så den fick stanna i formen.

Recept:

120 gr choklad 70%
120 gr smör
1 msk kakao
1,5 dl socker
4 ägg

1. Sätt ugnen på 200 grader
2. Smält choklad över vattenbad. Smält smör i kastrull. Blanda ihop.
3. Vispa ägg och socker pösigt. Blanda ner kakao.
4. Smörj 4 ugnssäkra formar.
5. Vänd ner chokladsmeten i äggsmeten.
6. Häll upp smeten och grädda DIREKT i mitten av ugnen 7-8 min MAX!
7. Servera med vispad grädde eller vaniljglass.


Jag har dock insett att choklad desserter inte riktigt är min grej. Självklart var det gott, men det finns så mycket godare saker att baka. Men för er som älskar choklad. Go for it!
Körsbärsgrädden var däremot mumma. Blandade hemmagjord körsbärssylt med vispad grädde. Enkelt och gött!

Lycka till och överskrid INTE tiden!

Min lilla pojke har blivit stor och inte bara stor som i  stor. Hela hans person har liksom exploderat och bara strålar åt alla möjliga håll.
Det värmer i hjärtat när han kryper ner i soffan brevid mig, drar filten över benen, borrar in sig under min arm och säger "mysiiit". När han kräver den kärlek han förtjänar och bara är helt underbar.
Även när han är som allra trotsigast. När han visar sina mindre ömma sidor. Även då strålar hans personlighet och även om jag många gånger får slita mitt hår, så lär han mig alltid något nytt om mig själv.

Alexander är en väldigt omtänksam pojke, han bryr sig om andra och tycker inte om när mamma, pappa eller Milo blir ledsna eller upprörda. Då kommer han fram, klappar på huvudet och ger en liten puss med en blick som försäkrar om att allt är bra.
Envis och generös är också två starka drag hos vår lille herre.
Han älskar att leka med bollar,  plaska i vatten och spela "angi bööös" på telefonen. Han dansar gärna till club-musik, ofta med ett finger i luften och diggande huvud. Han busar mer än gärna och älskar att ta reda på vart gränsen går. Han provar även en gång till för att se så att han inte misstagit sig... Och igen .. Och igen.
Han älskar att vara där det händer. Hjälpa till att plocka disk, duka och allra mest tycker han om att dammsuga.
Uppmärksamhet är det bästa han vet. Många förutspår att han blir klassens clown.
Med andra barn är han försiktig och lite blyg.
När han är trött blir han ett litet monster. Men han älskar att sova middag, så det är lätt att bota.

Vardagen är fylld av fart, påhitt, en rejäl skopa trots och bråk. Men summa av summarum så är det en väldigt fin kille vi har här hemma. Eller inte bara fin. Han är den allra finaste och jag kan inte säga annat än att han gör mig lycklig och stolt över att just jag får vara hans mamma vartenda dag.








Så ett Grattis till min fina son som igår fyllde 2 år.

Tiden går snabbt när man har roligt. Här sitter jag med min lilla knodd inlindad i en bärsjal på magen. Han sussar för fullt med en rosa liten napp i munnen. Urgullig är han!
Dom andra killarna har slocknat i Alexanders säng. Förstår inte hur Micke lyckas somna innan Alex vartenda gång. Inte för att det spelar så stor roll, Alexander verkar inte ha något emot att ligga och prata med sig själv en liten stund.

Jag kan inte förstå att det var mer än en månad sen vi fick sällskap av den här underbara (inte alltför lilla, faktiskt rätt knubbiga) men supersöta varelsen.
Jag fick mitt första leende häromdagen. Det är inte bara en milstolpe, ni ska bara veta vad det värmer i hjärtat när den lilla fina och helt hjälplösa pyret du burit runt på 24/7 äntligen ger ifrån sig någon form av respons. Det är det finaste!!

Storebror Alexander har förändrats en del den här månaden, mestadels till det bättre. Han är en riktigt kärleksfull och snäll storebror.
När Milo blev förkyld för ett par veckor sen var jag tvungen att använda näsfridan för att suga ur snoret. Milo blev helt förskräckt och skrek och skrek.
Alexander kom springandes med världens mest bekymrade uttryck i ögonen och tog tag i min hand, stirrade i mina ögon och sa "Nej! Mamma, bebis. NEJ!".
Jag ser framför mig hur bra Alex kommer att ta hand om sin lillebror. Ingen kommer få köra med honom.

Annars flyter livet på bra. På söndag är det 6 veckor sen jag snittades. Vilket betyder att jag får lyfta igen! Weeeheey!! Tro mig, att inte få lyfta saker som är tyngre än 4 kg är inte lätt, man får påminna sig själv rätt många gånger per dag. Speciellt när man har en trotsig två-åring hemma.
Nu längtar jag bara tills jag får börja träna, så den här mammamagen kan försvinna! Känns lite surt att vikten inte riktigt rasar av mig (som den gjorde efter Alexanders förlossning). Jag har däremot fått höra att det brukar börja efter 3-4 månader, så jag håller tummarna för det!

Här kommer en bild på mina sovande prinsar.

Eller egentligen så stämmer det faktiskt inte helt. Natten till igår sov Milo 6 timmar i rad. Anledningen till att jag inte kan säga att jag sov så mycket var att det var de enda 6 timmarna jag sov, och vaknade gjorde jag ju ändå. Dels av att Micke gick och la sig vid tolvtiden, dels av den vidriga amnings-svettattacken som återkommer natt efter natt.
Jag vaknar helt ärligt i en pöl av svett. Urmysigt! NOT! och i pölen ligger en dyblöt liten kulting (Milo) och piper efter hjälp.
I vanliga fall brukar det däremot vara stafett i vakenhållning som gäller i vårat sovrum - Alexander somnar 19.30, Jag och Milo går och lägger oss runt 22.00.
Milo ska då försöka amma och verkar aldrig lyckas få tag i bröstet (det händer bara den här amningsstunden av alla på hela dygnet) så han blir superfrustrerad och arg och tjuter som en arg liten hundvalp = Alexander börjar vrida och vända sig i sin säng som står brevid våran.
Tillslut vaknar Alex. Micke får då försöka natta om honom *misslyckas mest som alltid* eftersom Alexander redan blivit sotis för att han sett "bebish" i vår säng och ska promt ligga mellan mig och Milo.
Allt slutar i ett kaos med barn, nappflaskor, katter, dubbelvikta föräldrar och kuddar huller om buller i sängen.
Sen sover man väl som man förtjänar... Upp igen såfort solen råkar gå upp, och det är tidigt nuförtiden! Runt 04.30 Vaknar Milo och är hungrig och straxt efter ska Alex upp och ha sin "Uuuuijs" (juice) ... Konstigt att man är trött?

Har fått höra någon gång att man som förälder sover ett halvår mindre än en person som aldrig skaffar barn.
Summa av summarum. Innan ni skaffar barn, skäm bort er med MASSOR av sömn! Det behövs!

Allt började med att jag skulle på en helt vanlig rutinkoll hos barnmorskan på måndagen. Då var det den 4/4. Förutom att både blodvärdet sjunkit från att ha varit på topp hela graviditeten och att jag helt plötsligt hade äggvita i urinen så upptäckte barnmorskan även att barnet dessutom verkade ligga i säte.
Jag fick en remiss till ultraljudsbarnmorskorna samma eftermiddag. Så redan vid 16.00 var vi på plats. Barnet låg helt rätt med huvudet nedåt. Men, istället så reagerade barnmorskan på att det verkade vara alldeles för lite fostervatten i magen.
Så vi blev ivägskickade till specialistmödravården på Huddinge sjukhus med desamma och efter en timme med CTG så konstaterade man att bebisen verkade må bra i alla fall.
Men vi fick tid redan nästa dag för ytterligare ultraljud och CTG. Det visade sig vara precis på gränsen till för lite fostervatten så vi fick ännu en återbesökstid på fredagen.
Efter att ha träffat läkaren, så fick vi veta att det verkade som att jag skulle få bebis inom ett dygn, dock genom igångsättning eller snitt. Valet var upp till mig. Efter undersökningen visade det sig att jag fortfarande hade minst halva tappen kvar, dessutom var den bakåtriktad och av medelkonsistens. Inte heller var jag öppen en endaste cm. Så förutsättningarna för en igångsättning var inte direkt optimala. Hon bad oss åka hem och sova på saken.
Men sova blev det inte mycket av.

21.30 Vattnet går. Lite smått chockad berättade jag för Micke som trodde jag skämtade (som vanligt) men det var bara att fixa barnvakt till Alexander. Sen bar det av till Huddinge igen. Jag fick aldrig igång nått värkarbete, men en bekräftad vattenavgång.
23.00 Skickas vi hem för att försöka sova igen.
06.00 Upp och hoppa- Gör oss i ordning och förbereder Alexander för att sova borta.
08.20 Sätter oss i bilen. Nu är vi påväg till förlossningen!
08.50 Inskrivna. Vi berättar att det är igångsättning som gäller. Trots att jag vet att risken att det blir snitt är 20-50% pga. mitt tidigare snitt och att förlossningen blir forcerad. Men jag VILL så gärna få en naturlig förlossning.
Sen var det bara att vänta.
Jag blev glad när jag insåg att vi skulle få ha barnmorskan som jag gått på Animasamtal hos, Berit, en jättegullig dam. Om det var någon som visste hur jag kände inför förlossningen var det hon!
09.00-12.00 Var det mest väntan. Men efter lunch satte det igång på riktigt. Dessutom fick jag veta att jag var tillåten att äta.
12.30 Bardkateter sätts in. Vi blir beordrade att röra på oss, så det var bara att ta sig ut i korridoren och vandra runt, runt, runt.
13.30 Värkarna har startat och tilltar. Tyvärr har jag mer eller mindre konstant värk av barden, så det var svårt att veta vad som var värk och vad som bara var ont.
Värkarna tilltar hela tiden både i styrka och i intervall.
14.00 blir jag tvungen att andas genom värkarna. Men jag börjar inse hur trött jag är, ligger mest i sängen och slumrar mellan värkarna som nu kommer med ca 3 min mellanrum.

Micke sitter och spelar poker, skönt och avslappnat än så länge. Han hämtar dricka och erbjuder sig hela tiden att fixa mat och godis. Mer eller mindre tvingar i mig mat för han vet att jag kommer att behöva det senare.

17.45 Barden släpper. Lyckorus för min del. Vid samma skede i förlossningen med Alexander kommer jag ihåg att jag höll på att avlida av smärta men än så länge var det helt hanterbart. Undersökningen visar att jag nu var öppen 3-4 cm men tappen är fortfarande kvar, lite svagt bakåtriktad. Inge vidare kul nyheter.

18.35 Dropp med värkstimulerande kopplas in. Värkarna blir mer och mer intensiva. Micke blir tvungen att peppa mig ordentligt emellanåt. Men tillskillnad emot min förra förlossning så kan jag verkligen slappna av mellan värkarna. Vi skrattar, äter godis och pratar. Men så fort värken sätter igång så är det bara fokus på andningen, in genom näsan och ut genom munnen. Långsamt i början och snabbt och lätt under värkens topp.
Det går verkligen helt enligt planen och både jag och Micke är superpeppade. Såhär bra trodde vi inte alls att det skulle gå. 4 värkar på 10 minuter och de håller i 50-60 sekunder.
Så fortsätter det fram till kvart i nio, då barnmorskan kommer in och säger att det snart är dags för henne att lämna över. Hon säger att jag är jätteduktig och undrar om jag funderat på någon smärtlindring. Mitt mål var att hålla ut till efter nio innan det var dags för lustgas, men hon tyckte inte jag skulle plåga mig själv utan börjar fixa i ordning slangar och munstycken. Jag andas in och får en väntad fnitterattack!

21.45 Nya barnmorskan kommer in och gör undersökning. FORTFARANDE öppen 3-4 cm, oförändrad livmodertapp. Då rasar allt och jag förstod att detta skulle bli en repris av min tidigare förlossning. Alla var bekymrade. Även barnmorskan som verkade vara av den lite hårdare (och barska) skolan börjar till och med se medlidsamt på mig.
Jag bröt väl ihop mer eller mindre. Bad om epidural på en gång då jag förstod att det ändå skulle bli snitt. Onödigt att behöva ha värkar då som ändå inte gav någon effekt.

23.06 ”Utebliven progress, status quo. Pat mkt trött, illamående och mkt smärta. CTG avvikande.
I samråd med pat. och maken beslutas att sectioförlösa pat. (kejsarsnitt) Tidsaspekt inom 45 min i spinal. Dock mkt hög belastning på förlossning just nu”
Så står det i förlossningsjournalen. Själv kommer jag mest ihåg att jag hade riktigt ont och spydde mellan varje värk. Stackars Micke fick en och annan spya på sig. Men han fortsatte peppa mig och sa att dom snart skulle komma med epiduralen.

00.43 Rullar vi in på operation. Fortfarande utan epidural. Micke blir mer eller mindre tvingad att följa med in av en grym anestisköterska (kärring!) fast han är blekare än mig och knappt kan prata av nervositet. Men hon tyckte minsann att han skulle ställa upp och stötta mig. Samma sköterska försökte även övertala mig om att min bedövning hade satt sig, fast jag kände hur dom testnöp mig på höger sida.
Jag fick också en redig utskällning för att jag ryckte till när dom satte spinalbedövningen.
Hur som helst blev det snitt tillslut efter en stunds gräl med sköterskan.



00.48 Den 10 april föddes lilla Milo, 48 cm lång och 3040 gr lätt. Han såg ut som en liten fågelunge.
Micke klippte navelsträngen, mot alla odds(!!) sen kom de tillbaka och visade upp honom för mig. Kommer ihåg att jag grät. Så fort jag hörde hans små bebisskrik så bara störtade tårarna!
Sen skiljdes vi åt. Micke och Milo fick gå tillbaka till förlossningen medan jag fick åka till uppvaket. Efter två timmars övervakning fick jag ÄNTLIGEN komma till BB och hålla min bebis. Lilla underbara Milo.

 

 

 

Idag åker jag och Micke till Karlstad. Utan Alexander. För första gången ska jag alltså sova utan honom på 21 månader.
Nu tänker ni säkert att jag är värsta hönsmamman! Och det stämmer väl delvis. Jag tycker det är lite jobbigt och kommer nog att ha lite separationsångest när vi åker (förmodligen tar jag det hårdare än Alex).
Jag har faktiskt varit påväg att sova borta innan, men det har aldrig blivit av (Alexander har alltid lyckats bli sjuk eller så har det inte passat).
Fast jag ser verkligen fram emot det.

Sovmorgon
En natt utan uppvaknanden (kan jag iaf försöka intala mig själv)
Hotellfrukost
och dessutom äta en middag ifred med mycket trevligt sällskap!

Det kallar jag LYX!

Som tur är har jag två fina systrar som mer än gärna tar hand om min son. Så den delen oroar jag mig inte ett dugg för.
Han har dessutom fullbokat schema, Andys lekland idag och grilla korv i skogen med mimmi och mofa imorgon.






Ha en trevlig helg nu! Det ska i alla fall jag ha!

För er som är nyfikna. Här kommer UL-bilderna på mina söner.
Man ser ju på en gång att dom INTE är lika varandra. Frågan är bara hur lilla pyret ser ut :)
Jag gissar på att han är mer lik mig än vad Alexander var när han föddes.

Jag känner mig lite som en riktig tjat-kärring. Micke har fullt upp med jobbet och jag hittar bara fler och fler saker som behöver fixas innan the-DO-day.
Så hemma hos oss låter det såhär

"Micke, vi måste rensa garderoben så bebiskläderna får plats" ...
"Mhm... Ok, vi fixar det i veckan"...
"Micke, vi behöver lämna in vagnen så den hinner bli hel innan bebisen kommer"...
"Mhm... Ok, vi fixar det i veckan"
"Micke vi behöver fixa avloppet i badrummet"
"Mhm... Ok, vi fixar det i veckan"

Det är ungefär en 10-del av listan som jag dessutom på grund av mitt guldfisk-minne (gravididtetshjärna) upprepar ca 10 gånger per dag.
Stackars Micke!

Utöver det har jag börjat få mer och mer graviditetssymptom.
Och jag som trodde jag skulle klara mig.

Men jobbigast av alla är nog ändå att jag blivit varm som en stekpanna. Mina händer och fötter glöder. Så det går inte ens att sova längre. Eller rättare sagt det går inte att somna längre.
Inte för att jag sov speciellt bra innan heller ***Läs vakna minst 2 gånger/natt för att kissa och ** minst 2 gånger av att Alexander ropar "mamma" i sömnen ** En gång av att Alexander insett att han sover i sin säng och att våan verkar skönare. Så han kryper upp i vår säng och klättrar över mitt ansikte... (AJ!) ** för att sedan vid 5.30 bli väcka mig då solen gått upp och det minsann är dags att leka.

Nu är min käre pojkvän oftast så snäll att han efter att jag försökt ignorera Alexanders mordiska försök att få liv i mig (Knäa, slita, hoppa på mitt ansikte och dra mig i håret) i ungefär en halvtimma, tar och går upp med morgonmonstret.
Och har jag tur får jag faktiskt sovmorgon ** Läs sova till kl 8.00.
För i det här huset är det en riktig sovmorgon!!!


Så står det till med mig just nu. Jag tror summan av summarum är att jag borde lägga mig tidigare, sluta dricka te på kvällen och ta en iskall dusch. Men, då blev det inte mycket egentid över för min del.
Jaja, det är väl det som kallas en småbarnsförälders liv.

Godnatt på er.

Vecka 36

Kroppen: Livmodern sjunker nu något och ger mer plats åt magen och lungorna. I gengäld kan trycket på urinblåsan bli starkare och man måste kanske kissa oftare. Barnmorskan mäter tillväxten och lyssnar på barnets hjärtljud. Normalkurvan för symfys-fundusmåttet ligger vid denna tidpunkt mellan 31-37.
Hos förstföderskor brukar huvudet snart fixera sig i bäckeningången. Ligger barnet med stjärten neråt kommer man att vilja göra ett försök att vända barnet. Hos omföderskor är det vanligt att huvudet förblir mer rörligt innan det slutligen fixeras.
Gå gärna igenom förlossningsbrevet du har skrivit med din barnmorska och gör en avstämning.

Barnet: Barnet fortsätter att lägga på sig hull, vikten kan variera mer nu, i början av den sista graviditetsmånaden är det vanligt att barnet väger omkring 2750 gram och huvudet är cirka nio centimeter i diameter. De resterande veckorna fram till födseln ökar vikten vanligtvis till 3000-3500 gram och barnets längd brukar hamna på mellan 47-50 centimeter. Av någon anledning brukar pojkar väga mer än flickor och det andra barnet likaså.

 

Bilden är några dagar gammal. Men jag är iaf minst lika tjock ;)

I måndags såg jag seriestarten av "En unge i minuten", strax efter det så ploppade första bebisen i omgivningen ut, dagen efter så kom nästa. Det börjar det kännas att det snart är dags.
Jag har nog missat att det faktiskt snart, mycket snart ligger en nyfödd liten bebis på mitt bröst.
Åh! Vad jag längtar efter att snusa bebis!

Men nu är förberedelserna i full gång- Detta är vad jag ådstakommit än.

• BB väskan står halvpackad i hallen
• Förlossningsplanen är printad och klar
• Bebisoverall införskaffad (och tvättad)
• Alla Alexanders gamla bebiskläder är tvättade och vikta
• Lite mer bebiskläder inhandlade (Kan ju bara inte låta bli)
• Barnvakts plan A och B är gjorda.

Dagens inköp. Det är så sjukt roligt att handla kläder i storlek mini
Detta är kvar:

• Köpa bilbarnstol
• Packa färdigt BB väskan
• Fixa snacks och tidsfördriv till förlossningen
• Profylaxkurs. Men det blir av 22/3. Så innan dess får bebisen inte komma.

Men tillsvidare får jag helt enkelt bara njuta av att jag i alla fall än så länge får sova middag med Alexander. För det blir det inte mycket av sen.
Bebisar i all ära, men jag måste erkänna att jag saknar att få sova.

God natt världen.

//

Usch. Jag känner mig som en hemsk mamma just nu. Samtidigt som min son har energi nog för att valla en fårhjord runt skåne dygnet runt, så känner jag mig bara tröttare och tröttare för varje dag.
Visst har jag graviditeten att skylla för det. Men det hjälper inte att skylla på något när jag är tvungen att se besvikelsen i Alex ögon när han tar mig i handen och springer till sitt rum för att få med mig på lek och stojj i lektältet och jag måste säga "Nej, Alex. Mamma tjock. Mamma ont. Går inte!" och till svar pekar han på tältet och säger "Dah, mamma... Dah!" med stora mörka valpögon. (För er som inte förstår betyder det "snälla mamma följ med").

Jag har försökt ett par gånger, men efter jag lagt mig i det där tältet så kommer jag bara inte upp (går inte att sitta, takhöjden är 1m) och då menar jag inte bara att melonmagen är i vägen utan att höfterna liksom bara låser sig när jag ligger ner. Dom knycker till och sen är det låst.
Bara att sitta ner en längre stund börjar bli en börda. Om inte benen somnat inom 2 minuter så trycker det på i bröstkorgen så att jag får flämta som en gnu för att ens kunna andas.
Ja, det börjar verkligen märkas att det snart är dags.

När jag tänker tillbaka på graviditeten med Alexander så förstår jag inte hur jag orkade jobba ända fram till tre veckor innan förlossningen - Visst jobbade jag bara 50% men det var fortfarande samma procedur... upp, gör sig iordning, ta sig till jobbet i rusningstrafiken (för inte är det nån som erbjuder en höggravid kvinna en sittplats, nee ne... ), stå upp tre-fyra timmar och sen samma jobbiga resa hem.
Men jag tror jag måste ha mått bättre rent fysiskt med Alexander. Jag har inget minne av att jag fick sammandragningar titt som tät och att jag knappt kunde gå (iaf inte snabbare än 1km/tim).
Sammanfattningsvis känner jag mig helt enkelt som en toköverviktig 80åring och det är stackars Alex som blir begränsad på grund av det.

Men men, nu är det ju bara 6 veckor kvar och jag ser fram emot våren. Det kommer bli våran räddning.
Ska bli så skönt att sätta sig på uteplatsen och äta frukost med bebisen och låta Alex leka hej vilt på gården.
Tills dess får vi helt enkelt kämpa på. Och ska jag försöka att inte lägga alldeles för mycket av mina värderingar i det hela så verkar faktiskt Alex väldigt lycklig ändå ;)




Så här lycklig var Alex iallafall idag när vi var ute i parken med pappa.

Nu var det ett tag sen vi införskaffade vår syskonvagn. Men eftersom jag inte bloggade på den tiden så får jag helt enkelt göra lite reklam för den här underbara vagnen nu!
Alla som någonsin gett sig in i "vagndjungeln" vet hur jobbigt det är! Med första barnet vet man ju dessutom inte vad man ska leta efter eller vad som är viktigt.

Min första vagn var en crescent m300. Liten (för liten), smidig och billig. Ganska snygg dessutom. Det jag föll för var nog egentligen att crescent vunnit pris för "säkraste vagnen" det var i och för sig inte den modell vi ägde. Men det är lite så det fungerar när säljarna är på en.
Vi var väl rätt nöjda med den ett tag... Men när snön kom så var det bara att ge upp. Svivelhjulen hängde inte med för fem öre. Det var bara att ge upp.
Efter dess har jag avverkat två Emmaljungor. Duo edge och en Scooter (som fortfarande används flitigt). Riktigt bra vagnar. Rejäla, bra komfort och bra kvalitet, dessutom tillverkade i Sverige med alla fördelar det nu kan innebära. Däremot är de inte speciellt smidiga. Men det blir ju en vanesak.

Nu, när jag har varit ute på barnvagnsmarknaden igen, men denna gång för att leta syskonvagn. Har jag insett att det är ÄNNU svårare.
Dels så finns det ju inte alls lika stort utbud av vagnar, sen när man väl tror att man hittat en vagn. Inser man snabbt att den har på tok för många brister.

Hur som helst, efter att ha övervägt att inköpa Urban Jungles syskonvagn, BabyJogger city select, Bugaboo Monkey eller Phil and Ted's vibe så snubblade jag över min drömvagn.

Icandy Peach Blossom.




Några saker som gör vagnen värd sitt pris!

* Svänbara hjul (storleken större, dvs. fungerar i måttlig snö)
* Går att kombinera med Maxi cosis bilbarnstolar (Cabrio fix eller Pebbles) Och DET var nog det mest avgörande.
* Lätt att bygga om till singelvagn
* Längden är inte mkt mer än min Emmaljunga scooter. Så det blir inga problem att åka kommunalt. Samma med bredden. Inga problem att komma in i hissar eller genom dörrar.
* Extremt lätt att fälla ihop/Bygga upp (Det var avgörande för Micke)
* Styret regleras med enbart ett knapptryck.
* Liggkorgen går att bara klickas av och bäras i handtaget. Så man behöver inte väcka bebis.
* Sen är den ju bara för snygg!


Såklart har vagnen brister också. Bla. så blir vaarukorgen "halvfull" när vagnen används som syskonvagn, det är en hel del olika delar till vagnen som ska förvaras (och eftersom vi redan har extremt lite förvaringsutrymme så är ju det lite irriterande), det går inte att ha en skötväska hängades på styret (inte så det blir estetiskt riktigt i alla fall.) och att ta ut bebisen ur sin lift blir lite krångligt. Men dessa saker kan jag ha överseende med. Jag är ju faktiskt lite förälskad!

En annan som gillar vagnen är Alexander. Han har lekt nonstop med den sen vi hämtade den. Klättras, stoppa leksaker, köra, köra Lexus... När vi ska ut så sätter han sig i den och bara väntar. Ja, han är helt galen i den!

Sådär ja. Nu orkar jag inte göra mer reklam. Idag ska killen firas så jag har en hel del bak och matlagning framför mig.

Ha en bra dag!

//

Bohlle! BOHLLE!! Så låter det när Alexander får syn på vad som ligger i ugnen.
Micke fyller 32 imorgon, så idag har jag sysselsatt mig med bullbak.
Men jag ville inte baka några tråkiga kanelbullar, så jag hittade på ett eget recept. (Inspirerad av THE Leila Lindholm) ... (Som vanligt).
Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dom. Det blev liksom en salig blandning av allt det godaste.
Här kommer i alla fall receptet.

Kola-knäckiga vanilj bullar fyllda med valnötter och vit choklad.
(Toppade med limefrosting)



Vetedeg. (Leilas)
1 msk kardemummakärnor
3 3 dl mjölk
50 50 g färsk jäst
1.5 1.5 dl strösocker
0.5 0.5 tsk salt
150 150 g mjukt smör
1 1 st ekologiskt ägg
12 ca 12 dl vetemjöl special

Fyllning
2-3 nävar med valnötter
ca 100gr vitchoklad prickar
250 gr mjukt smör
1,5 dl farinsocker
1 msk vaniljsocker
3 msk sirap

Limefrosting.
200 gr philadelphiaost
1,5 dl florsocker
Skal av 2 lime
Saft av 1 lime
3 msk sirap

1. Stöt kardemummakärnor fint i en mortel och värm dem med mjölken tills den är fingerljummen, 37 grader.

2. Smula ner jästen i en bunke och lös den med mjölken, strösocker, salt, tärnat smör och ägg.

3. Tillsätt lite vetemjöl i taget och arbeta samman till en smidig deg.

4. Jäs degen i bunken under bakduk till dubbel storlek, i 45-60 minuter.

5. Sätt ugnen på 200 grader.

6. Krossa nötterna grovt med händerna och blanda dem med smör, farinsocker, vaniljsocker och sirap till en mjuk röra. Vispa ihop allt med en elvisp.

7. Stjälp upp degen på ett mjölat bakbord, kavla ut den och stryk på rikligt med fyllning. Strö ut den vita chokladen över degen. Rulla ihop den till en tajt rulle.

8. Sätt ugnen på 200 grader. Skär rullen i ca 2-3 cm tjocka bullar och lägg i formar. Jäs ytterligare 50 min (eller till dubbel storlek)

9. Pensla bullarna med uppvispat ägg. Strö över råsocker och hackad mandel.

10. Grädda i nedre delen av ugnen ca 10-11 min.

11. Blanda ihop alla ingredienserna till frostingen och vispa med elvisp tills smeten är luftig.

12. När bullarna svalnat en aning spritsa ut frostingen över dem.

13. Klart =)

Det blev riktigt bra, fast Micke gillade dom bäst utan frosting... Så det blev några såna med!
Nu ska jag gå och vila mina stackars värkande ben (och hoppas på lite fot massage;)

Bye bye.

//